Mediablogg: Varför reagerar vi inte på lögner längre?

En statlig utredare står i direktsänd TV och blåljuger. I en central och principiellt mycket viktig faktafråga för utredningens slutsatser. Dessutom förmodligen den fråga som styr hela debatten om vinstdrivande företag i välfärden.

Ilmar Reepalu säger så här: ”Jag såg i Dagens Samhälle, som kom förra veckan var det väl, att de fyra största skolkoncernerna, de hade en omsättning på 12 miljarder ungefär, och de hade en vinstutdelning på 1,1 miljarder.” (Här kan du se klippet).

Listan på de fyra största skolkoncernerna – och deras utdelning, ser ut så här:
AcadeMedia – 0 kronor
Internationella Engelska Skolan – 0 kronor
Kunskapsskolan – 0 kronor
Thoréngruppen – 13 miljoner kronor.

Här uppstår onekligen en viss diskrepans. Något är fel. Hur gick vi från verklighetens 13 miljoner kronor till Ilmar Reepalus 1,1 miljarder? Hur räknar man fel på 1 087 000 000 kronor?

Ett antal frågor bör rimligen ställas.

Varför ljuger Ilmar Reepalu? Eller förstår han inte att han ljuger?

Ordet ”vinstutdelning” går inte att misstolka. Det är att dela ut vinst till ägarna. Det är inte att göra vinst. Det är att dela ut den. Om de fyra stora koncernerna skulle dela ut tio procent av sin omsättning till ägarna vore det fullkomligt sensationellt. Och faktiskt oacceptabelt.

Ett mycket stort antal reportrar hörde Ilmar Reepalu säga detta. Varför reagerar ingen av dem?

Detta är den fråga som bekymrar mig mest. Har man den minsta insikt i hur företag fungerar, och det hoppas man ju att reportrar som ska rapportera om utredningen har eftersom det är rätt viktigt här, reagerar man på orimligheten i det. Och då frågar man. Väl? Jag kan tänka mig flera olika förklaringar till att ingen ställt några frågor om detta. En är att man helt enkelt inte har tillräckligt med kunskap för att inse orimligheten. En annan är att andra frågor är viktigare. En tredje att man utgår från att ”det vet väl folk att det är fel”. En fjärde, och riktigt obehaglig, är att man låter det passera av ren slöhet.

En slöhet som när jag frågar förklaras med ”de som är intresserade av det kan kolla siffrorna, det är ju inte svårt att ta reda på”.

Det är riktigt, det är lätt att ta reda på. Men hur många gör det? Här har alltså en av regeringen utsedd utredare fått stå i statsteve och ljuga svenska folket rakt i ansiktet – det kallar jag fake news. Eftersom det är precis vad det är.

Ja, jag talar i egen sak, jag är ju en av dem som debatterar och diskuterar företag i välfärden hela tiden. Jag tror ju att välfärden behöver många aktörer av olika slag för att kunna utvecklas. Till utvecklings- och förbättringsfrågorna kommer vi ju dock aldrig i diskussionen.

Eftersom vi får ägna oss åt att försöka korrigera alla felaktiga faktauppgifter som flyger omkring. Ilmar Reepalu anses här mer trovärdig än vad jag gör, jag talar i egen sak som kommunikationsdirektör på Sveriges största utbildningsföretag, Ilmar Reepalu ska ju tjäna det allmännas bästa som utredare.

Fakta är här dock på min sida.

Det finns en annan fråga i detta som också är lite småviktig. Den har dock inget med debatten att göra.

Om Ilmar Reepalu inte begriper att han står och ljuger, hur kan han då anses kompetent att lägga fram en utredning på 1 100 tättskrivna sidor, som bygger på just detta resonemang?

Det är en fråga jag inte ens vågar försöka svara på.

Paula Hammerskog
Kommunikationsdirektör AcadeMedia

#Medieblogg