Blogg: Motivation – svårare än vi tror

Det här är den nionde delen av gymnasiets elevhälsoblogg. Alla inlägg kan du läsa här. Innehållet är författarens.

Det finns fascinerande fenomen kring motivation. Ett sådant fenomen är små barns oändliga envishet att fortsätta vilja lära sig att gå. De ramlar säkert hundra gånger om dagen, slår sig och får ett och annat blåmärke, men barnet ger inte upp ändå…

När försvinner den drivkraften? Vad får motivationen att upphöra?

När ett barn får sina basala behov tillfredsställda, har barnet en drivkraft att upptäcka och leka för att bli bättre och lyckas med en uppgift.

Vad kan vi ha nytta av det fenomenet när vi möter äldre elever som ger uttryck för att de inte vet vad de vill, eller inget vill, eller inget kan. Hur kan vi förhålla oss till det? Vad är det som gör att elever tänker så kring sin förmåga att lära och utvecklas? Hur kan vi hjälpa dem att få tillbaka drivkraften?

Ingen quick fix

Det finns ingen quick fix för att “få elever motiverade”. Motivation är en komplicerad känsla som inte kan sättas igång med en enkel knapptryckning. Det är mer komplicerat med motivation än vad förenklande motivationsteorier vill ge sken av, och motivation är även kopplat till biologiska aspekter. Det är betydligt mer komplicerat än bilden av inre motivation – som ett uttryck för att drivas av nyfikenhet och lust till lärande, och yttre motivation – som andras bekräftelse, betyg och yttre belöningar av olika slag.

I december 2018 skrev Harvard University, Center of the Developing Child en rapport och sammanställning av hur motivationssystemet fungerar och utvecklas på växande barn och ungdomar.

Den här bloggen tar upp aspekter från den forskning i relation till vårt uppdrag i skolan.

Var kommer motivation ifrån?

Ibland hör jag en stark frustration bland pedagoger, skolledning och mentorer ute på skolor att “eleverna är så omotiverade” eller “jag vet att hen kan om hen vill” och liknande kommentarer.

Tänk om det är precis tvärt om – att eleverna vill om de kan?

En sak är i alla fall helt säker – att motivation har avgörande betydelse för uppmärksamhet, inlärning och beslutsfattande.

För en växande individ utvecklas hjärnan i relation till sin omvärld och för att utvecklas på ett balanserat sätt bör det finnas adekvata utvecklingsmöjligheter i en trygg social miljö. Kortfattat utvecklas motivationssystemet över tid från tidig barndom genom samspel med omvärlden och de genetiska förutsättningar individen föds med.

Mot belöning eller från hot?

Det finns grovt sett två typer av motivation. Antingen motivation mot en förväntad belöning (approach motivation) eller motivation från ett riktigt eller upplevt hot (avoidance motivation). Vi söker alltså antingen njutning och tillfredsställelse eller undviker hot. Båda varianterna av beteenden är livsnödvändiga.

Utveckling under livet med tillräcklig support från omgivningen skapar en frisk balans mellan de två typerna av motivation för våra handlingar. När de är i obalans kan man eftersöka mer stimulans mot snabba belöningar istället för långsiktighet, eller undvika hot – även när hotsituation inte finns, som vid ångest, depression och PTSD.

När yttre faktorer påverkar den unges liv negativt, kan motivationssystemet utvecklas obalanserat med en förskjutning mot att den unga hjärnan “kapas” rent kemiskt. Det kan handla om livsomständigheter som exempelvis barnfattigdom, missbruk, psykosociala negativa faktorer, skolmisslyckande och trauman av något slag. När hjärnan kapas kommer aktiviteten i hjärnan förskjutas mot avoidance motivation. Det innebär att den unge reagerar som om hen var under hot. Det normala sociala samspelet för utveckling sätts ur spel och beteendeproblem kan uppstå eftersom den unge upplever ett hot och svarar an på omgivningen utifrån den upplevelsen.

De barn som upplever yttre hot, har ångest eller hög oro, men har en eller flera vuxna som kan vara pålitligt närvarande och ge tillräckligt stöd kan lugna överaktiv amygdala (reptilhjärnan) som står för rädsla och känsla av hot. Stödet balanserar reaktionen på rädsla och adekvata reaktioner av rädsla och en adekvat drivkraft mot belöning för sina beteenden kan utvecklas.

Om unga däremot växer upp med hot eller lever i en miljö med kaos, misshandel, missbruk, barnfattigdom eller bara oförutsägbara vuxna, som inte klarar att ge det stöd barnet behöver, då ökar risken för obalans mellan systemen där “hjärnan” oftare förväntar sig hot och mer sällan någon form av belöning för det individen gör.

Lärande är “mot belöning”

Inlärning i skolan handlar till mesta delen om “mot belöning-motivation” – alltså approach motivation. Att förvänta sig belöning i form av att klara av, att nå ett uppsatt mål eller någon annan form av välmående ger hjärnan dopamin. Det gör att man kommer försöka igen för att man känner att det är värt det.

Vi vill för att vi kan!

Inlärning kommer att upplevas och kommas ihåg som något positivt och något vi vill sträva efter, därför att det känns bra. Att ha goda skolerfarenheter och känslan av att klara av uppgiften ger alltså större förväntan på att kunna få samma belöning av inlärning framöver.

Elever med från-motivation – avoidance motivation – kommer se till att eleven vill undvika (fler) obehagliga upplevelser. När vi upplever obehag och rädsla är amygdala aktiverad och stresshormoner frigörs. Det innebär att vi redan är i försvarsläge (i kroppen)  och ännu mer känsliga för hotfullt bemötande. Hjärnans förmåga till inlärning kommer stängas ned – i alla fall tillfälligt – till förmån för att “överleva känslan av hot”.

Vi behöver därför prata om tidigare skolmisslyckanden och psykosocial belastning. Vi behöver göra det utifrån perspektivet av hur skolan innebär ett skydd – ett vaccin om man så vill – för att ändå klara sig i livet.

Vi behöver hitta ett bemötande som bygger på respekt och genuin vilja att förstå de ungas situation. Vi behöver hitta ett främjande klimat i våra relationer till eleverna där vi erbjuder den trygghet och det adekvata stöd som krävs för att lugna amygdala så hjärnan kan omfördela sina resurser mot lärande istället för försvarsbeteenden. Att skrika på en elev med beteendeproblem är varken hjälpsamt eller verksamt eftersom det bara triggar amygdala ännu mer.

Vi behöver därför arbeta aktivt med främjande insatser som handlar om respekt, psykosocialt bemötande och att hjälpa eleverna att bli bekräftade i sitt lärande. Små steg är vinnande steg. Allt detta i syfte att hjälpa eleverna att lära sig. Varje enskild framgång i lärande skapar en känsla av bemästrande i riktning till känsla av ökad kontroll. I det här sammanhanget är skoluppdraget och lärande – i sig – både en skyddsfaktor och möjlighet att komma ur avoidance motivation.

Vi behöver se till att varenda elev ska ha vuxna att lita på i skolan. Varje elev ska ha minst en vuxen som tycker om dem och lärare bör ha en bärande relation med varenda elev. Det är en början för att läka skrämda barn, unga och deras överreaktiva reptilhjärnor och rimligen en förutsättning om vi ska förskjuta motivationen till lärande och menar allvar med att alla ska få chansen att lyckas i skolan. Dessutom behöver vi ändra vår syn på de besvärliga beteenden elever uppvisar och inte spela med i deras beteendemisslyckande med strukturer som gynnar det dåliga beteendet eller effekterna av det.

Ett inspirerande exempel är en skola i San Fransisco där elever utnyttjade skolans struktur med att skicka ut elever till ett annat rum vid dåligt beteende när det blev svåra, utmanande uppgifter. Ett dåligt beteende gjorde att de “slapp” försöka.

Skolan upptäckte mönstret, och satte in en socialpedagog i klassrummet för att ge extra stöd till läraren. Det nya arbetssättet innebar att eleverna fick stanna kvar på lektionen för att lära – eller lösa konflikten som uppstått – och efter ett tag lönade sig inte ett dåligt beteende utan skolan visade tydligt att det var lärande som belönades. Exemplet visar att vi ibland behöver utmana våra rutiner när de inte längre är hjälpsamma.

Vilka strukturer behöver vi utmana? Vilka antaganden om elever behöver utmanas? Hur behöver bemötandet förändras för att nå beteendeproblem och hur kan vi använda lärande för att öka elevers känsla av mening och sammanhang?

Det är stora frågor, men det börjar med att vi måste syna våra egna mönster, antaganden och strukturer. I synnerhet när det nuvarande sättet inte är hjälpsamt för att få alla elever i mål och vara närvarande i skolan.

 

Kristina Bähr, skolöverläkare AcadeMedias gymnasieskolor

#Elevhälsa Gymnasiet

Vi gillar diskussioner och svarar gärna på frågor. Här kan du läsa om hur vi hanterar kommentarer i våra digitala kanaler