Blogg: Kompromisser nödvändiga inom skolan

Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg skriver i en ledare den 10 juli om en gymnasieverksamhet (okänt vilken) inom AcadeMedia. Ledarens huvuddel är intervjuer med två anonyma rektorer.

Det är inte en vacker bild som målas upp. Jag betvivlar inte en sekund att det är så rektorerna upplevt situationen, de förmedlar rimligen den bild de fått. Om någon del av AcadeMedia fungerade enligt beskrivningen är jag dock lika övertygad om att vi skulle ha en uppseendeväckande stor personalomsättning, både bland rektorer och medarbetare. Det har vi inte, vi har ungefär samma som andra utbildningsorganisationer.

Som Anna Dahlberg skriver infördes lagen om meddelarfrihet för anställda inom offentligt finansierade verksamheter 2017. En av de organisationer som drev den frågan var AcadeMedia. Vi införde meddelarfrihet 2013 (vi var först i utbildningssektorn), samtidigt införde vi ett visselblåsningssystem. Det är, först via våra egna policyer, och sedan 2017 enligt lag absolut förbjudet för någon att efterforska vem som uttalat sig i media om hen uttalar sig anonymt. Det är naturligtvis också absolut förbjudet att utsätta någon som kritiserar oss öppet för repressalier.

När vi införde meddelarfriheten 2013 var den vanligaste frågan om den gällde alla. Och allt. På den första frågan är svaret ja, meddelarfriheten gäller alla. Den gäller däremot inte allt. Tystnadsplikt gäller bland annat för information om enskilda elever.

Jag har vid ett tiotal tillfällen sedan 2013 blivit kontaktad av medarbetare (ibland anonymt men faktiskt oftare helt öppet) som varit med på möten där rektor/annan chef luskat efter vilka som uttalat sig. Konsekvensen av att jag fått kännedom om dessa möten/samtal är inte kul – för chefen i fråga.

Det stämmer att en del rektorer (dock inte inom förskolan och grundskolan) har en viss rörlig ersättning, men den baseras inte på elevernas resultat utan på faktorer som exempelvis rekommendationsgrad och ekonomisk stabilitet. Nystartade skolor kan gå minus i flera år, det vi kallar mogna enheter (stabila skolor som är kända på orten) ska bära sig och gå med visst överskott för att bygga upp en gemensam buffert. Syftet är alltså att säkerställa kvalitetsmässig och ekonomisk stabilitet i verksamheten. Rörliga löner ska användas med stor försiktighet och styrelsen och vi själva utvärderar årligen hur väl det fungerar.

Frågan om rörliga löner är ju svår, inte bara i utbildningssektorn. De som har rörliga löner hos oss, oavsett nivå, väljer den modellen mot en något lägre månadslön, om den rörliga delen betalas ut får de lite högre lön än de annars skulle haft, om den inte faller ut får de något lägre än om de valt enbart månadslön.

Den viktiga frågan här är om rörliga löner fungerar eller inte. Vi tycker att de gör det. Inte bara för de rektorer som väljer det, utan också för andra, som kan välja en annan modell. Vi ser inget samband med elevernas resultat. Skulle vi göra det (alltså att skolor med rektorer med rörliga löner avviker mer mot nationella prov eller att klagomålen mot dem ökar), skulle inte rörliga löner vara kvar.

Diskussionen om betygsinflation är oerhört viktig, vi är alla eniga om att skillnaden mellan nationella prov och satta betyg i Sverige är för stor. Grunden i all betygssättning är att elever ska ha korrekta betyg som avspeglar de faktiska kunskaperna. Vi litar på att våra lärare sätter betyg precis så. Här är vi dock eniga med Skolverket som i en rapport från 2020 (Likvärdiga betyg och meritvärden) i princip sågar det svenska systemet jäms med fotknölarna. I rapporten står det rakt ut att det är omöjligt att få nationellt likvärdiga betyg om inte betygssystemet förändras.

Vi har ett antal gånger föreslagit centralt rättade, digitala prov för att rättningen av proven ska bli likvärdig. Vi vill ha kunskapsmål och betygssättning som går att förstå, idag uttrycker inte bara elever och familjer att de i har svårt att förstå vad som krävs, även lärare och rektorer säger samma sak. Allt det borde vara självklarheter, och gå att tillsammans hitta lösningar på.

Om en rektor skulle kommas på med att försöka få lärare till att sätta felaktiga betyg skulle ledningen i AcadeMedia, ofta genom mig, agera direkt. Samma sak gäller rektors chef, om vi finge reda på att hen direkt eller indirekt, försökte trycka på rektorn skulle det bli ett antal obehagliga möten – för rektorns chef. Vi vill att alla som jobbar inom skolan ska göra allt de kan för att alla elever ska lyckas. I alla ämnen. Och få korrekt satta betyg. Inget annat får förekomma.

Kanske kan det här vara av intresse att nämna att AcadeMedias största kompetensutvecklingsinsats  hittills är en utbildning i samarbete med Karlstads Universitet – den heter ”Betyg och bedömning”. Flera tusen lärare har gått utbildningen, som ska ge lärarna bra verktyg att hantera det som Skolverket i sin rapport anser vara i princip omöjligt, att sätta korrekta betyg.

Avslutningsvis, en kanske lite överraskande delförklaring till en del av skillnaden mellan resultaten på nationella prov och betyg på skolnivå. Detta gäller elever med F, alltså underkänt. När resultatet på provet kommer och lärarna, och skolledningen, ser att vissa elever inte haft tillräckligt stora kunskaper har man två val. Det ena är att konstatera just det och släppa både frågan och eleven. Det vore att svika inte bara eleven utan också samhället.

Det andra valet är att sätta in alla tillgängliga resurser för att efter det nationella provet se till att eleven lär sig det som saknades. Varje elev som lyckas läsa in, och visa att hen verkligen lärt sig det som saknades i de nationella proven, är en vinst för samhället. Varje sådan elev är ett misslyckande mindre för den svenska skolan.

Paula Hammerskog

Kommunikationsdirektör